Mongoliet
…och vi somnade in till en sprakande brasa.
Innan vi somnade in försökte vi förgäves att ta några bilder på ett stundande åskoväder borta i fjärran.
Kameran ville inte fokusera på de tysta blixtarna som emellanåt lyste upp det spräckliga molntäcket som ljusexplosionen från en glödlampa som överbelastas och bryts.
Vi lade oss i vår yurt, och vaknade bara några timmar efteråt av regn och starka stormvindar.
Blixtarna kom närmare och regnet ökade. Det kändes som om yurten skulle blåsa iväg vilken sekund som helst. Och som om blixten skulle slå ned i vår skorsten, vilken sekund som helst.
En mongolisk ökenstorm när den är som bäst.
Dagen efter åkte vi iväg till nästa nationalpark, och vårt första stopp var ett schamanistiskt monument där våra önskningar kunde uppfyllas.
För att våra önskningar skulle uppfyllas var vi tvungna att först kasta upp en sten, och sedan gå ett varv runt monumentet samtidigt som vi tänkte på önskningen.
Ju större sten desto bättre sade de, så jag kastade upp en tegelsten och vår guide trodde att lite bajs var en sten, så han spenderade ca 3 minuter på att torka av fingrarna i gräset istället för att önska sig saker.
Vi skrattade gott, och satte sedan sikte mot nästa nationalpark.
Nästa stopp på vägen var en jättesten som såg ut som en sköldpadda. Vi kunde klättra på den, så vi krälade oss in mellan klippblocken som utgjorde skalet, och där blickade vi ut mot nästa hållplats - meditationstemplet uppe i bergen.
Märkligt, mäktigt och förståeligt på en och samma gång.
För en munk som vill meditera måste detta vara en otroligt fridfull plats.
Vi begav oss mot trappan som ledde upp till templet.
Den bestod av 108 trappsteg, med 108 olika buddhistiska ledord bredvid, och där man skulle repetera samma mantra 108 ggr, en gång för varje steg.
Väl uppe utforskade vi templet, såg några örnar som cirkulerade runt sitt byte, och hur klipporna stack upp ur marken - det såg nästan ut som ruinerna efter ett sönderslaget pepparkakshus.
Vi tog oss ned från templet och åkte till nästa yurt-läger som låg beläget precis vid foten av ett berg lite längre bort.
Här lämnade vi våra väskor och åkte till en nomadfamilj.
Hos nomadfamiljen fick vi rida häst och smaka på jäst hästmjölk, också kallad Airag. Den smakade som riktigt, riktigt sur fil, men lite värre. Som tur var innehöll den ca 5% alkohol, annars hade det varit odrickbart.
Detta dricker de nomadiska mongolerna från väldigt ung ålder, och de äldre skrattar gott åt de små när de blir snurriga.
Vår guide spetsade sina fladdermusöron och började oroade sig över vädret. Det var dags att röra sig hemåt, så vi tackade för hästmjölken och sadlade upp en häst var för att bege oss till vår yurt.
Sandra var överlycklig över att hon fick galoppera med sin häst.
Väl i lägret så ville vår guide, Soogii, lära oss hur man spelar spel med benknotor från getter och får. Det fanns 3 olika spelvarianter och det var väldigt annorlunda, men väldigt roligt.
Efter en stunds spelande så var det dags för middag, men även för oss att börja förbereda oss inför nästa etapp på resan - Kina och Peking!
Vi packade ihop våra ryggsäckar, och somnade än en gång in framför en sprakande brasa.
Morgonen därpå åkte vi än en gång in till Ulaanbaatar för att hämta våra tågbiljetter, och sedan satte vi oss på tåget - denna gång med ett par holländare som rumskompisar.
Detta tåg var mycket bättre än de andra, särskilt eftersom rummen var aningen större, vagnarna var mer moderna, och restaurangvagnen hade riktigt bra mat.
Vi träffade på några svenska medresenärer från en annan gruppresa. Vi delade många öl, skratt och historier genom Gobiöknen, till det var dags att korsa gränsen, men även för ett hjulbyte på tåget.
Detta tog totalt ca 6 timmar, och sedan var vi iväg igen.
Mot sista stoppet för denna gång, Peking.
