Några timmar
Det känns nästan lite overkligt att den här tiden snart är slut. Att det enda som skiljer oss ifrån verkligheten och "ett normalt liv" är en 12-timmars bussresa och en kortare tågresa.
För 8 månader sedan lämnade vi de prylar, möbler, människor och tankar som sammanställde våra liv.
Att nu komma tillbaka till det, är en skräckblandad förtjusning.
När vi först åkte iväg kändes det lika läskigt som att nu komma tillbaka. Vad kommer hända? Hur kommer det kännas? Vad kommer man längta tillbaka till? Kommer man trivas?
Alla förväntningar vi hade överträffades med hästlängder.
På ett sätt är det en konstant motgång att över huvud taget leva där nere, men samtidigt är det en livsstil man vänjer sig vid. Ofta står man och väljer mellan det som är dåligt eller lite mindre dåligt.
Men, upplevelserna, vyerna och erfarenheten kompenserar för allt det dåliga, såpass att vi skulle kunna göra om allting, nu, direkt.
Vi har längtat hem en längre period, och många av de senaste stoppen har känts mer som ett nödvändigt ont än en njutning. Så, på ett sätt är det skönt att komma hem.
Å andra sidan kan man inte sluta tänka på de kritvita stränderna på Filippinerna, den djupa och klarblåa kontrasten mot havet och solen som varenda kväll, blodröd, släcktes i havet.
Men, det är ensamt att resa. Även om vi har varandra så har det varit roligast när vi har haft chansen att umgås med andra.
Nu sitter vi i en lägenhet i Amsterdam och bara väntar. Vi väntar på den sista lunchen i vårt nuvarande liv, den sista lunchen innnan den sista resan, och framförallt, sista gången vi packar ihop.
Det kommer fler gånger, fler äventyr och fler upplevelser. Det har vi redan bestämt oss för.
Så, hur läskigt det än är att komma hem så tröstas man av att jorden inte försvinner. Inte än på ett tag i alla fall.
