480 mil senare
Nu har vi snart spenderat vår första period på tåget.
För att sammanfatta det kort så har det varit roligt, svettigt, kyligt, sömnlöst, lite frustrerande, vilosamt, hungrigt och fridfullt - allt på en och samma gång.
Vi har snart varit ombord på ett tåg under 5 dagar, och varje dag förundras vi över att rälsen aldrig tar slut.
Vi har passerat 5 tidszoner, 420 mil, områden som består av ingenting som har tagit några dagar att åka igenom, och snart är vi framme vid världens största sötvattensjö.
Ibland är det svårt att förstå hur stort Ryssland egentligen är. Tåget går bokstavligen mellan en av världens största metropoler och slutar mitt i ingenstans, bortom Kina och vid gränsen av Japan.
Det känns lite surrealistiskt att vara mitt i ingenstans, särskilt mitt i det ryska “ingenstans”.
Kollar man Google Maps så inser man också hur mycket det finns av just “ingenting” här.
Näringen har till stor del bestått av varma koppen i olika former och nudelpaket, med rysk öl som komplement. Hittills fungerar det bra, men det ska bli skönt att få komma av tåget så att vi kan äta riktig mat och få sova i en riktig säng.
Stundtals kränger tåget fram och tillbaka, det skakar, studsar och gnisslar vilket näst intill omöjliggör en god natts sömn, men samtidigt är färden till stor del jämnare än hemma i Sverige.
Vi har spelat Yatzy och skitgubbe, vi har läst och lyssnat på podcast. Ibland känner man sig lite instängd, och tristessen är alltid nära.
Visst är det fint att bara titta ut ur fönstret och njuta av situationen, läget och att det inte finns så mycket man kan göra, men även det blir lite långdraget efter några dagar.
Hittills har Ryssland behandlat oss bra, och vi är positivt överraskade över hur likt det är hemma i Sverige.
Nu hoppas vi på att Irkutsk och Bajkalsjön är en minst lika uppfriskande upplevelse som Moskva var.
