Livet i Frihet

Minibussen kom, som vanligt en aning sent, tog oss till färjan, vi åkte båt och sedan var vi på fastlandet. Nu skulle vi "bara" sitta i den här nedrans trånga och svettiga minibussen i sisådär fem timmar till innan vi kom till gränsen mellan Thailand och Kambodja. Tiden gick förvånansvärt fort ändå, vi kikade på en film, hade enorm träsmak i rumpan och kunde inte röra ett lillfinger för att vi satt så packat. 

När vi äntligen nått gränsen skulle vi bara ta oss över den också. Efter att ha läst och hört om olika trick de brukar köra med vid gränsen för att mjölka oss turister på pengar var vi minst sagt på vår vakt. 

Vi blev i alla fall utstämplade ur Thailand, befann oss i gränslandet och skulle sedan bli instämplade i Kambodja. Vi stötte bara på ett litet problem. När jag mailat med svenska ambassaden i Kambodja skrev de att visum betalas i USD.. Det gjorde det visst inte alls det på gränsen mellan Thailand och Kambodja, den skulle betalas i thailändska bath och inget annat accepterades. Istället fick jag order om att en bankomat fanns vid thailändska gränsen. Okej, aja, då går vi väl dit då.. Nästa problem, bankomaterna ligger inte i gränslandet, de ligger på en thailändska sidan. Satan. Vi visste att vi inte fick komma in i Thailand igen. Vi lyckades i alla fall prata med en vakt och en passpolis som gick med på att släppa igenom mig till bankomaten medans Felix stod kvar på andra sidan med väskor och pass. 

Så, inte många som kan säga, men jag har varit illegalt i Thailand, utan pass, i sisådär fem minuter. Det är nog ungefär så kriminell jag någonsin kommer att bli. 

När vi fixat lite bath fick vi våra visum och väntade på den stora bussen som skulle ta oss till Phnom Penh. Vi kom på bussen, fick en flaska vatten och så åkte vi. En polis kom på och kollade alla pass, var nöjd och gick ut igen. 

Vi fick informationen att vi skulle byta buss på halva vägen eftersom den här bussen gick till Sihanoukville, jaja tänkte vi, de säger väl till.. 

När ungefär halva tiden gått gjordes ett stopp för de som ville äta något. Jag tänkte att vi kan fråga vart vi ska byta buss, så att de inte glömmer säga det. Givetvis var det på detta stopp som vi skulle byta, så innan de andra drog vidare fick vi snabbt ta allt vi skulle ha med oss och sedan kolla på medans bussen rullade iväg.. Vi stod nu mitt ute i ingenstans, vid en vägkant, mittemot kossor, hönor, katter, hundar och grisar. Väntandes på en buss som vi inte visste när den skulle komma eller hur den skulle se ut. Lyckligtvis var det en person till, en äldre man från Kambodja som också skulle till Phnom Penh och därmed också väntade på bussen. 

Tack vare honom hamnade vi sedan på en lokalbuss mot huvudstaden, dock lyckades de inte riktigt förklara vart i Phnom Penh vi skulle anlända, men det fick lösa sig på plats. Vi var mest lyckliga över att vi satt på en buss igen. 

När vi kommit fram till en av hundra busstationer i Phnom Penh väntade ett hav av tuktuks för att fortsätta transportera folk dit de skulle. Vi hittade en som sa sig veta vart vårt hotell var och därmed orkade vi inte ens diskutera pris och betalade förmodligen tredubbelt mot vad vi borde. Vi kom i alla fall fram, det var det viktigaste för oss efter 13 timmar på olika bussar. 

Vi checkade in och blev av okänd anledning uppgraderade. Både jag och Felix var så trötta att vi knappt lyssnade på vad killen i receptionen sa. Vi fick ett enormt rum på nionde våningen med balkong och utsikt mot floden. 

Vår första och enda dag i huvudstaden bestämde vi oss för att vi ville besöka Choeung Ek, närmre känt som Killing Fields eller dödens fält. 

Framme vid Choeung Ek betalade man inträde och fick då en spelare som fanns på svenska och vartefter man gick omkring tröck man på olika nummer och fick då berättat för sig vad som hänt på de olika ställena. Hela rundturen tog ca 3 timmar och vi är enade om att man inte var på superhumör när man kom därifrån. Ett hemskt ställe med otroligt många offer. Vi fick två meningar som Pol Pot uttryckte, som jag tycker säger en hel del om hur illa allting var. 

"För att då bort gräset måste man även döda rötterna" och "Bättre att döda en oskyldig än att skona en skyldig". Vad oskyldig eller skyldig var är dock oklart, då de dödade sitt eget folk och framförallt de högutbildade, så som läkare, lärare och sjuksköterskor. 

Efter Choeung Ek åkte vi en kort stund till S21. S21 var ett fängelse som användes innan människorna kom till Choeung Ek, de som lyckades med nöd och näppe överleva tortyr, svält och sjukdomar kom alltså sedan till dödens fält. 

Efter hela den här upplevelsen kände vi oss matta och bestämde oss efter en snabb lunch för att lägga oss en stund vid poolen på taket på hotellet och smälta allt. 

Vi gick sedan och köpte bussbiljetter till dagens resa som går till Siem Reap, faktiskt i skrivande stund. 

Vi hittade en buss (giant ibis) som hade bra omdöme av att köra försiktigt, de har wi-fi och dessutom eluttag för att kunna ladda. Det kunde helt klart inte blivit bättre. Vi har ungefär 3 timmar kvar av våra sju och har det faktiskt rätt bekvämt.